CJ (campciabatta) wrote,
CJ
campciabatta

Mer jobbrelaterade tankar...

Jag blev inkallad på krismöte vid fyra. Jag ringde min chef tidigare och frågade om jag var tvungen att gå, för jag kände mest för att sitta hemma och mysa under en filt. Han sa att jag inte behövde gå om jag inte ville, men ungefär fem minuter senare ringde personalchefen och sa att jag borde gå ändå, så det var bara att hoppa i skorna och dra.

Lyckades såklart glömma både badgen och nycklarna när jag stack iväg, var ju lite förvirrad under omständigheterna.

Mötet var okej. Det var ungefär tio personer där, de som hade varit närmast när det hände. Lite jobbigt bara att behöva sitta ensam och prata om vad som hände när de flesta andra hade någon från sin egen avdelning där som stöd. En del var väldigt skärrade och upprörda. Jag reagerade också väldigt konstigt när jag kom tillbaka till jobbet, för innan var jag helt lugn och hade sovit hela natten, men så fort jag kom dit kändes det som jag ville gråta. Får hoppas de känslorna går över i alla fall. Vill ju inte må dåligt varje gång jag vet att jag måste jobba.

Jag var där i nästan fyra timmar, alltså hela kvällen, vilket jag inte hade räknat med alls. Tiden gick så snabbt när vi satt där och alla gick igenom sina berättelser. En del reagerade väldigt starkt på min berättelse, fast jag inte hade varit lika nära dörren som de andra.

Det var nog mest jobbigt att behöva känna sig så ensam efteråt. Det var inga problem när jag kom hem, för här är jag van vid att sitta för mig själv och göra mina grejer, men när jag var på jobbet så kändes det mer som jag var övergiven, särskilt när alla andra fick gå hem och jag var tvungen att stanna. Jag blev bara rädd en kort stund, precis när jag hörde skotten och trodde någon skulle råna mig. Och sen var jag lite skakig vid stängning, men jag var inte rädd under resten av kvällen alls.

Sjukt, egentligen. Trots att jag blev rädd och hoppade till så var inte min instinkt att springa därifrån och rädda mig själv. Det sket jag i. Jag var mer orolig för vad jag skulle göra med kassan. Självbevarelsedrift noll, helt klart. Men jag har ju aldrig varit orolig för min egen del på det sättet, heller. Jag oroar mig för andra och hjälper och skyddar. Har alltid gjort.

Kanske var därför jag blev så konstig efteråt, för att det inte fanns någon där att skydda och tänka på. Det var bara jag, och då fanns det inget för mig att göra utom att stå där och vänta på att bli rånad.

Nåväl. Lång utläggning, har haft lite att tänka på idag helt klart.

Jag var tvungen att åka till Stora Essinge efter mötet och hämta extranycklarna hemma hos Tessan. Fick som tur var skjuts av en av vakterna som också var på krismötet så jag slapp tjafsa med buss eller taxi.

Sen åkte jag med en gammal bekant, 1:an mot Frihamnen, till Fridhemsplan och köpte mat. Drev mest runt i affären och kunde inte bestämma mig för vad jag skulle ha och kände mig konstig, men det gick över efter ett tag.

Nu ska jag nog slå på en film och ta det lugnt.

(Tänkte knappt på Cimmen alls under natten - vad jag minns, i alla fall - men tack för änglavakten. Jag vet att det var du.)
Tags: cj & life: expressing emotions, friends & family: cimmen, friends & family: therese b, work & money: cc
Subscribe
  • Post a new comment

    Error

    default userpic

    Your reply will be screened

    Your IP address will be recorded 

    When you submit the form an invisible reCAPTCHA check will be performed.
    You must follow the Privacy Policy and Google Terms of use.
  • 0 comments