CJ (campciabatta) wrote,
CJ
campciabatta

Debatten om att vara adoptivbarn...



Mamma berättade igår att hon skulle se någon dokumentär om adoptivbarn (visade sig vara Ingen Svensson Längre på SVT). Såna program brukar alltid suga oerhört hårt eftersom de bara visar de extremfreak som vänder ryggen åt hela sin uppväxt och sina föräldrar.

Och det var ju klart att det skulle handla om just Emilio Cuesta, någon som jag alltid tyckt är ett riktigt ärkemiffo ända sen han började uttala sig i Aftonbladet som den enade rösten för alla svenska adoptivbarn. Vi är dessutom adopterade från samma land, ett land som jag hellre skulle välja döden över innan jag satte min fot där.

Jag kommer ihåg att jag fick ett spel på en alldeles särskild artikel och höll ett upprört föredrag hemma hos mitt exs föräldrar för några år sedan (mitt ex var också adopterad). Mitt exs syster tog upp artikeln för att hon kände Emilio Cuesta och ville åka tillbaka till sitt hemland precis som han hade gjort, och då hoppade jag in och fullständigt krossade alla andras åsikter för att jag var så förbannad. Det är nog de enda åsikter jag kan bli riktigt uppeldad över. Mitt exs pappa höll med mig till viss del, även fast han påpekade att artikeln säkert bara var vinklad på det sättet för att sälja bättre. Gissa om jag brydde mig?

I alla fall, han (ärkemiffot) hade klart och tydligt uttalat sig i pressen om att ALLA adoptivbarn tycker si och så. Allra mest arg blev jag på att han tog för givet att alla adoptivbarn känner att de inte passar in i sitt 'nya' hemland och att de känner att de inte hör hemma någonstans. Jag argumenterade i säkert fem minuter (eller, ingen sa ju emot så någon diskussion var det nog inte precis) emot denna oerhört idiotiska åsikt. Och jo, visst fan vågar jag erkänna att han har HELT FEL.

Grejen är inte att han inte har rätt att ranta runt i världen och söka efter meningen med livet. Personligen tycker jag själv att de flesta adoptivbarn som jag träffat har en sned världssyn i jämförelse med min egen, eftersom de vill åka till sin 'hemländer' och träffa sina 'riktiga' föräldrar, något som jag inte kan relatera till alls eftersom jag bor i mitt hemland och träffar min riktiga mamma varje gång hon hälsar på eller jag åker hem till Dalarna. Därför väljer jag också att inte umgås med andra adoptivbarn. De gör mig bara irriterad med sina tjat om att byta namn åt höger och vänster och leta efter sina biologiska föräldrar, ämnen som jag tycker är skittråkiga och helt värdelösa att diskutera. Jag har inget intresse alls av sånt.

Så, visst, ärkemiffot får gärna söka rötter och allt var det nu är, och så länge jag slipper bli inblandad i det hela så rör det mig inte i ryggen. Men att dra alla adoptivbarn över en kam på det sättet som han gör är nedvärderande mot alla som inte känner på det viset, och definitivt mot alla adoptivföräldrar som är rädda för att deras barn tycker på samma sätt.

Jag skäms över att han ger alla adoptivbarn en sån felaktig representation. Jag skäms över hans åsikter och jag skäms över att jag är en av de som han målar upp som 'utanför'. Alla tycker inte att de inte passar in. Om han är osäker på sig själv och vill ta ut det över sina föräldrar så ska det fan inte gå ut över mig och alla andra som faktiskt har normala liv.

Jag är så helsvensk man kan bli på insidan, tack vare min riktiga mammas goda uppfostran, självständigt tänkande och extrem närkontakt med idiotiska adoptivbarn som bara får mig att vilja vända ryggen åt dem allihop. Lyckligtvis så vet jag att det finns normala adoptivbarn också (ni vet vilka ni är) men jag får verkligen avsmak för hela konceptet med att umgås med andra adoptivbarn bara för att några få tror att de talar för alla.

Mamma blev upprörd när jag kräkte ur mig allt det här över frukostbordet, och sa skamset:

"Säg inte så, då får ju jag dåligt samvete över att jag adopterade dig!"

"Det är ju det jag menar, det är ju det som är grejen."

Min mamma ska aldrig behöva känna att hon inte är min riktiga mamma och att jag tror att jag inte hör hemma i Sverige, bara för att ett ärkemiffo som Emilio Cuesta marknadsför sig som han gör i TV och tidningar. Han ska bara uttala sig om sig själv och enbart hålla käften när det gäller 'alla andra' adoptivbarn.

Nu är jag jättearg, som vanligt. Och jag önskar litegrann att jag aldrig fått reda på att den här dokumentären överhuvudtaget existerar.



Case in point: viktiga personer jag aldrig skulle ha träffat om jag inte fått komma till min riktiga familj och mitt riktiga hemland



Tags: cj & life: being adopted, friends & family: mamma, xxx
Subscribe
  • Post a new comment

    Error

    default userpic

    Your reply will be screened

    Your IP address will be recorded 

    When you submit the form an invisible reCAPTCHA check will be performed.
    You must follow the Privacy Policy and Google Terms of use.
  • 2 comments