CJ (campciabatta) wrote,
CJ
campciabatta

Det här är livet. Lev det för helvete.

Förlåt. Jag glömde.

Idag för fjorton år sedan så blev Cimmen påkörd av en vit bil när han rymde från vår tomt genom hallonbuskarna. Det var mörkt ute och några gator bort så hann en bil inte stanna när han smet över vägen.

Jag var hemma hos min farmor och farfar när mamma ringde och berättade att det hade hänt en olycka. Och farfar (som också är död nu) skjutsade mig på sin spark de femhundra metrarna som låg mellan deras och mina föräldrars hus. Det var snö och jag minns att jag hade vantar och halsduk på mig. Jag minns däremot inte varför farfar inte tog bilen. Men jag kommer ihåg att jag var jätterädd att Cimmen skulle vara borta när jag kom hem, att jag inte skulle få se honom mer. Och det tog så lång tid innan vi var framme, trots att det säkert bara tog tio minuter.

När jag kom innanför dörren så låg Cimmen på mattan i vardagsrummet, och han reste på sig för att komma och hälsa (han hälsade alltid när jag kom hem, varje dag efter skolan). Han haltade och hade ett sår vid huvudet, och jag minns verkligen inte men jag måste ha gråtit när jag såg honom, mest för att jag var så glad att han fortfarande levde.

Eftersom det var jullov så vägrade jag låta Cimmen sova ensam i köket. Jag tog min sovsäck och bäddade på golvet bredvid honom, helt övertygad om att jag skulle sova där för alltid, tills han blev bättre och kunde gå upp för trapporna till övervåningen igen (han sov alltid på mattan i mamma och pappas sovrum).

Men nästa kväll fick jag inte sova där igen för mina föräldrar. Jag låg och grät i min säng hela natten för att jag tyckte så synd om Cimmen som måste sova där nere själv. Någon dag senare så tog mamma honom till veterinären och sa att hon kanske inte skulle ha honom med sig hem ifall veterinären tyckte det var bäst så. Men han fick följa med hem, han satt i bilen och väntade när mamma hämtade mig hos sin vännina någon timme senare.

Ett halvår senare, den tolfte juni 1996, så berättade pappa att de skulle avliva Cimmen nästa dag, och att vi bara hade några timmar på oss att säga hej då innan han skulle lämna oss hos mamma och sen ta med Cimmen hem till sig över natten. Mamma och pappa hade flyttat isär några månader tidigare.

Det sista jag minns är att han satt i pappas bil på passagerarsidan med huvudet ut genom fönstret. Jag stod utanför och smekte hans örtipp, för örtipparna var alltid det som var lenast på hans päls. Sen körde pappa iväg, och jag stod på gården och tittade efter dem och fattade inte riktigt att jag aldrig skulle få se honom igen.

Nästa dag så tog pappa honom till veterinären. Vi begravde honom nedanför en björk i farfar och farmors (numera pappas) stora trädgård, vilket var ett misstag av stora mått eftersom varken mamma eller jag kan gå dit för att säga hej eller lämna blommor längre. Men Cimmen brukade sitta där i slänten under björken och se på medan vi badade i älven alldeles nedanför.

Ingen kan säga att ens husdjur inte är en riktig familjemedlem. Om han bara var ett djur så skulle jag inte sakna honom så här mycket, eller tänka på honom varje dag, hela tiden. Det är helt sjukt hur mycket man kan sakna någon.


2010 har inte börjat så bra, men sämre inledning än så här kan ett år verkligen inte ha. 1996, värsta året i mitt liv. Det borde jag verkligen tänka på när jag sitter här och deppar över en försvunnen plånbok och ett hopplöst privatliv.
Tags: animals & nature: pets, cj & life: my childhood, friends & family: cimmen, friends & family: farfar & farmor, friends & family: mamma, friends & family: pappa, whining & woes: funeral, whining & woes: self pity, whining & woes: traffic accidents
Subscribe
  • Post a new comment

    Error

    default userpic

    Your reply will be screened

    Your IP address will be recorded 

    When you submit the form an invisible reCAPTCHA check will be performed.
    You must follow the Privacy Policy and Google Terms of use.
  • 0 comments