CJ (campciabatta) wrote,
CJ
campciabatta

...and stop crying your heart out...

Jag ser så jävla ledsen ut (fast jag egentligen inte är det) så fort jag fastnar på bild, så det här blir en strikt text only uppdatering.

Det känns som att jag står inför en lång vänteperiod. Att jag är mittemellan. Att alla kärlekssånger jag lyssnar på är obegripliga. Att jag får glädjas åt alla andras lyckliga stunder för att jag inte har några egna.

Och jag vet att jag inte borde klaga men kan inte låta bli, även fast det går andra människor på nerverna. Det är en omöjlighet för mig att hålla käften, att hålla mig lugn, att inte deppa ihop över småsaker, att inte vilja gråta när jag är ensam kvar i vagnen för att alla andra gick av borta i Vårby Gård.

Jag hade gärna varit på väg hem till mamma just nu, men jag valde ett övertidspass istället. Jag hade gärna varit skuldfri vid det här laget, men valde att ta ett fett banklån istället som jag spenderade på materialistiska och poänglösa saker. Jag kunde ha hälsat på farfar under påsken förra året, men valde att skjuta upp det till nästa gång jag åkte hem. Jag räknade inte med att jag aldrig skulle få träffa honom igen.

Jag gör saker som helt saknar mening, bara för att ha något att göra. Som att simma hundra längder efter ett nattpass, bara för att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag väntar på att få komma bort härifrån, från just det här jag är fast i precis nu. Jag väntar på att få tillräckligt med pengar så att jag kan köpa en lägenhet inne i stan så jag slipper den här jävla förorten. Jag väntar på att få resa bort härifrån och se något annat än röda linjens alla gråa stationer två gånger om dagen. Jag väntar på att någon riktigt trevlig person ska komma fram till mig och tycka att jag är intressant och rolig att prata med, och tycka att jag är värd att umgås med. att jag tillför deras liv något extra. Jag väntar på att få träffa en kille som inte behandlar mig som skit. Tyvärr har jag aldrig träffat en enda person av manligt kön som inte behandlat mig som en förbrukningsvara, med undantag för en och han gick ju och dog. Och nu känner jag mig halv och tom och dum och som att varannat andetag saknas bara för att han är borta. Jag väntar på att livet ska börja, att allt jag gör ska visa sig ha en mening, att lyckliga sånger ska få mig att må bra och inte tvärtom.

Jag har en dålig dag. Som känns som en förlängning av ett dåligt ett och ett halvt år. Idag är allt fel, trots att allt egentligen är rätt. Jag har rätt kläder, jobbar med rätt människor, planerar rätt aktiviteter, äter rätt mat, sover i rätt säng.

Men jag är hungrig, borde diska, borde handtvätta kläder, borde packa min väska, borde vara på väg till Dalarna, borde gilla högtider, borde umgås med min familj, borde träffa rätt sorts kille, borde köpa skor som inte läcker, borde fixa mina ögonbryn, borde plocka undan pizzakartongen från bordet, borde rensa avloppen, borde säga smarta och intressanta saker, borde gå och lägga mig, borde sluta tycka så jävla synd om mig själv.

Jag har ju överlevt så här jävla länge, jag kommer inte att dö nu, av det här. Och jag har det ganska bra, och allt är helt okej.

Jag gillar bara inte att vänta.
Tags: cj & life: the world is kicking my ass, whining & woes: self pity
Subscribe
  • Post a new comment

    Error

    default userpic

    Your reply will be screened

    Your IP address will be recorded 

    When you submit the form an invisible reCAPTCHA check will be performed.
    You must follow the Privacy Policy and Google Terms of use.
  • 0 comments